Paradiset är en plats på jorden

”-Bam, bam, bam, bam, bam”. Dånet av de 200 hovarna bakom mig mot asfalten är öronbedövande. Vi är på väg mot vattenfallet Gullfoss och framför oss stannar turisterna sina bilar för att ta fram sina kameror. Jag kan tänka mig att vi bildar en mäktig syn. Tre svarta hästar i bredd som med flygande manar leder den adrenalinstinna och frustande flocken. Full kontroll i 50km/h. Regnet vräker ner och jag har aldrig känt mig så levande i hela mitt liv. Jag är tillbaka hos mitt älskade Island.

Jag hade bokat min resa med Eldhestar någon månad tidigare och det var inte utan att jag var lite nervös innan avfärd. Nära 30 mil genom ren vildmark skulle vi ta oss på en knapp vecka, vilket innebär mer än åtta timmar till häst om dagen. Över knotiga lavafält, genom forsande floder och förbi dimmiga bergskammar. Hemma var det fortfarande sommar men på Island vet man aldrig riktigt vad som väntar. Klart att det pirrade till lite i magen.

Första dagen vaknar jag av ett mullrande utanför sovrumsfönstret. Klockan är strax efter fem och när jag drar undan gardinen ser jag 150 lösa hästar dundra förbi på gården. Det är bara att dra på sig skorna och hjälpa till att valla tillbaka dem in i hagen. Efter frukost beger vi oss av mot Vatnsdalur där vår egen flock väntar. Ägaren Hrodmar fördelar med vant öga ut hästar som bör passa oss. Jag får ett litet, brunt sto med pigg blick som heter Raus. Vi ska ta oss från Afangi i norr, mellan de stora glaciärerna Langjökul och Hofsjökul, genom Kjölurs lavafält ner till den friska gröna naturen kring sjön Thingvallavatn. Under de första dagarna ser vi totalt bara en bil och två fjällvandrare. Annars bara får och tystnad.

4Q1B71294Q1B71284Q1B71334Q1B70874Q1B71224Q1B71494Q1B72364Q1B71834Q1B72064Q1B72274Q1B7327

Den kvällen sitter vi i en grotta uppe i bergen och lyssnar på isländska sagor från hur livet tedde sig i området kring Eyvindarhellir förr i världen. Vi får höra om fårtjuvar som under tjugo år gömt sig i grottan och om hur de på grund av hårda vintrar var tvungna att ta sina barns liv. Livet var tufft på den tiden och isländska sagor har sällan ett lyckligt slut. Vår huvudrollsinnehavare avslutade sin saga och sitt liv genom att ta sin favorithäst och rida rakt utför ett stup. Ett inte helt ovanligt slut om man får tro vår sagoberättare. Den natten är vi många som drömmer om vilda, fartfyllda och sorgliga äventyr.

 

4Q1B72714Q1B73634Q1B73324Q1B73374Q1B73434Q1B7368

På morgonen den tredje dagen vaknar jag tidigt och smyger ut i den friska morgonen. Jag glider ner i det 40-gradiga vattnet i floden utanför stugan i Hveravellir och ser solen gå upp över fjällen. Min nyvunna resekamrat Lotta sitter bredvid mig men vi byter inte ett ord. Här får även tystnaden lov att ta plats och vi delar en magisk timme tillsammans innan frukost och hästar återigen kallar oss tillbaka till det aktiva livet. Resan visar sig vara en andlig upplevelse. Att färdas till häst under långa dagar i en häpnadsväckande karg miljö ger utrymme för hjärnan att tänka fritt. I den storslagna miljön är det lätt att känna ödmjukhet inför livet. Vi vallar flocken framåt i sakta mak, pausar i en gräsglänta och när vi passerar den undangömda gröna dalen Thjófadalur hänförs vi av glaciärernas storhet. På kvällarna mjukar vi upp våra stela muskler i varma källor och i civilisationens frånvaro hittar vi istället tid för riktiga samtal. Det finns tid att tala, lyssna & att bara sitta tysta tillsammans. Säg när vi tar oss tid till det i vårt dagliga liv?

När jag sitter på planet hem är det bara att konstatera. Island är ett gift. Och jag, jag har blivit beroende.

4Q1B74074Q1B74554Q1B75374Q1B72354Q1B7503-färg4Q1B75614Q1B75524Q1B75654Q1B75414Q1B75914Q1B7379

 

 

0 comments