The last day of summer

Jag känner hjärtat klappa och tittar åt höger för att möta Karins blick. Hon ler lite nervöst mot mig men på ett förväntansfullt sätt. Vi fnittrar till lite och säger tyst till varandra ”Nu kör vi!”. Adrenalinet rusar när vi äntrar scenen och jag fylls av en bubblande glädje när vi möter blickarna från de 700 personerna i publiken. Vi är arton år och har blivit ombedda att hålla skolans avskedstal inför det stundande sommarlovet. De tio minuterna som följer är några av de roligaste i mitt liv och jag tror att Karin håller med; jag kan fortfarande höra skratten och känna de rungande aplåderna som följde oss i ryggen på vägen ut.

Tolv år senare ses vi igen. Det känns som igår. Samma bus i blicken, samma skarpa intellekt och varma kramar som jag minns från gymnasiet. Jag, Karin och hennes bröder möts på en brygga, i solsken, utan jacka, för bara två veckor sen. Det känns idag otänkbart med tanke på den tjocka, vindtäta vinterjackan jag knäppte högt upp i halsen imorse. Men så var det. Vi träffades för att skapa en födelsedagspresent till deras mamma. (Förövrigt en jättebra idé!) Jag hoppas och tror att lilla mamma kommer att känna sig nöjd och stolt när hon tittar på bilderna för visst är det tre fina unga människor hon har bidragit med till världen!

2 comments
Emma
Emma

Jättefina bilder! Mycket kärlek och glädje!